Säveån med Kärtared

Säveån är 130 km lång och dess biflöden som rinner mellan och genom Horla och Siene har bildat grunda raviner vilka ofta är kantade av en lövträdsridå. På båda sidor av Säveån återspeglar kulturlandskapet kring Siene en lång och kontinuerlig bebyggelseutveckling. I odlingslandskapet finns lövträd, stenmurskantade vägar och alléer med hamlade träd.

Säveån uppströms Vårgårda tillförs förhållandevis lite föroreningar. Ån har ett omväxlande lopp med många forsar och fall. I sin nedersta del omges ån av betade ängar och mader, som tidvis översvämmas. Stora mader, vilka numera ej hävdas, finns också norr om Kärtared. Vid flera forsar har kvarnar och sågar utnyttjat vattenkraften. Dessa miljöer är nu viktiga häckningslokaler för strömstare och forsärla. Hela ån är dessutom av betydelse som övervintringslokal för strömstare. Ån är en av de minst exploaterade i länet. Säveån är lek- och uppväxtområde för ett ursprungligt bestånd av lax. Stammen bedöms ha mycket stort skyddsvärde med få motsvarigheter i landet. Åns bottenfauna är mycket mångformig med flera djurgrupper i stort antal. Safsa och ag växer längs ån.

Kärtared är ett stort område på 200 hektar med åkrar, betesmarker, samt fukt- och strandängar. Maderna mellan Kärtared och Horla har klassats som särskilt värdefulla i länsstyrelsens våtmarksinventering och är ett naturområde av riksintresse. Kärtareds mader företräder två olika naturtyper, sötvattenstrandäng och ljunghed. Kärtareds mader tillsammans med Yxnås ingår i ett större odlingslandskap av ålderdomlig prägel. Maderna är långsträckta och följer Säveån i tre kilometer. Översvämningarna på vårarna gödslar marken med finkorniga sediment som kommer från markerna uppströms. På så sätt har markerna götts och undvikit att bli utarmade. Maderna är uppbyggda av detta slam som gjort marken bördig nog för bonden att hävda. Under lång tid har madhö gett foder till djur. Det unika är att maderna aldrig har dikats ut. De är orörda av dikningsföretag och sänkningsföretag. Madslåttern är dokumenterad i 1700- talets geometriska kartor. Den yta som utgjorde madslåtter under 1890-talet uppgick till 57 ha i Horla socken.